Jag går alltså inte längre och behandlas i Norge

Har inte uppdaterat bloggen på ett tag mest för att jag inte haft så mycket nytt att tillföra. Kände att jag ville dela med mig av mina erfarenheter efter en anonym kommentar som skrevs nyligen. Jag är inte heller nöjd med min behandling på Tannami.

Jag påbörjade/fortsatte inte någon behandling, igen, eftersom jag aldrig fick förklarat för mig vad som skulle göras, under vilken tidsperiod och vad det skulle kosta.

Har haft mina misstankar om att tandställningen och DNA varit slitsamma för tänder, tandrötter och tandkött men jag har inte fått det bekräftat än. Jag kommer att kolla upp det inom kort.

Den tandreglering jag fick har lämnat mig med ett öppet bett och slitage på 7:orna som hade uppbyggnader. Dock har jag lite lättare att andas och lärde mig vikten av vertikal höjd på baktänderna för att inte käklederna ska vara ihoptryckta.

Med facit i hand hade jag provat att behandlas med en skena i underkäken initialt för att få bukt med käklederna och inte tandställning direkt. Jag visste inte bättre och litade på “ALF”-filosofin, vilken behandlande tandläkare inte verkar ha följt iaf. vid behandling av mig. Något jag successivt har förstått.

Skadeinventering och fortsatt tillbaka till ritbordet är vad som gäller för mig iaf. Vill bara ha det sagt.

 

Peace!

Tungbindning, tungträning och spasmiska muskler runt hyoidbenet

För ungefär en månad sedan fick jag en s.k. “stealth ALF” i överkäken och en skena i underkäken. Dr Norstroms rekommendationer. So far. So good. Dessvärre är jag inte helt övertygad om att behandlande tandläkare är med på var vi ska och hur vi ska komma dit. Iaf. är inte det information jag faktiskt fått på ett tydligt sätt. Jag tänker att det kanske ger sig med tiden. Men så värst mycket tid vet jag inte om jag har.

Eftersom jag numer har en ALF har jag återigen försökt förstå hur man på bästa sätt möjliggör tungans funktion. Eftersom syftet med en ALF är att förstärka och imitera tungan, vill jag såklart att tungan på ett optimalt sätt ska kunna göra sin grej.

En sak jag verkligen fastnat i. Och som verkar helt omöjlig att få svar på, är hur det förhåller sig med att klippa tungbandet. Dr Brown verkar vara av uppfattningen att “Orofacial myofunctional therapy förk. OMT” (dvs. sjukgymnastik/funktionell träning av tungan och tugg-/sväljapparaten) är tillräckligt för de flesta av hans patienter.
Dr. Norstrom verkar vara av uppfattningen att det ofta kan vara motiverat med att klippa tungband. MEN att det krävs att kirurgen har adekvat kunskap för att ingreppet ska bli exakt och inte leda till att det fäster igen, att OMT före och efter är nödvändigt samt att osteopatiska justeringar krävs. Kopplingen mellan tungan och nacken (att tungan kan störa nacken) verkar de båda vara överens om .

Jag har däremot inte kunnat hitta någon som kunnat svara på frågan om vad det finns för eventuellt funktionellt negativa aspekter av att klippa tungbandet om det inte är för kort. Finns det någon funktionell risk dvs. bortsett från infektionsrisken och risken att en nerv skadas vid ingreppet? Någon som vet?

Före jul var jag till en fantastisk sjukgymnast som jobbar med rösten och logopeder. Hon släppte på en hel del spänningar jag haft i tung- och nackmuskler. Hon gav mig lite tips på stretchövningar och förklarade att hon tyckte att stretchövningar för tungan verkar galet. Eftersom den fäster i tungbenet som i sin tur fäster i andra muskler. Dvs. benet är upphängt mellan en massa muskler. Dra i en och påverka de andra.

Efter behandlingen blev min tunga K O R T A R E. Dvs. jag kunde inte längre, utan väsentlig ansträngning, sträcka ut den lika långt längre. Jag har hela tiden misstänkt att jag kompenserat för en kort tunga (vad det nu beror på) med att sträcka vissa muskler för mycket eller använda fel muskler när jag sträckt ut tungan. Före behandlingen knäppte tungbenet när jag svalde. Inte nu längre.

Slutsats. Det är bra att träna tungan enligt vissa tandläkare. Men enligt en sjukgymnast är det dumt att översträcka den. Vad är det ska träna egentligen? Om nu en tunga är för kort pga en anatomisk inskränkning, och man använder musklerna felaktigt för att kompensera. Hur och på vilket sätt kan man träna den för att ge funktion utan att använda den felaktigt? Tänker mig att det är lite som att ha ett för kort ben men att “träna upp” höften för att jämna ut benen. Det verkar ju galet. Eller? Är jag helt ute och cyklar?

Att det ska vara så svårt att hitta svar på frågor som helt uppenbart är elementära och borde ha besvarats av folk som professionellt sysslar med sånt här är för mig helt ofattbart. Någonting är det jag missar. Jag undrar bara vad.

Peace!

Tröstlöst i patientland

Det var i slutet av augusti som jag fick närvara vid en workshop i Oslo där bl.a.  mitt case gicks igenom. Intrycket jag fick var att det gick att fixa och inte var särskilt svårt samt att övre läppbandet skulle tas bort. Vad som även noterades var att tandköttet dragit sig över övre vänster 3:a och “bone loss” i underkäkens främre del. Saker som jag själv noterat. Har varit lite nojjig men blev lugnad och släppte det. De är ju proffsen såklart och jag litar på deras expertis. En pasus i sammanhanget är att jag notetade de här besvären nåt halvår efter att jag fick DNA av i båda käkarna. Visserligen hade jag nyligen haft tandställning i över- och underkäken.

Efter ett par veckor fick jag lite tider jag kunde välja och vraka mellan för att hämta upp skenan/skenorna (??!) samt ett fint inbetalningskort för kommande års behandling.

Har bett om en tydligare förklaring av hur den kommande behandlingen kommer att genomföras, hur lång tid jag bör räkna med och uppskattad kostnad. Inte jättekonstiga frågor att ställa med tanke på att jag varit patient i fyra år, investerat en del tid och resurer i det hela samt faktiskt inte ens är närheten av att ha ett fungerande bett.

Känner inte direkt att jag med gott samvete kan slänga mig in i vad som helst, faktiskt. Inte heller borde det förväntas av mig. Har väntat på svar i en månad och slängde iväg en trevare igår. Om mitt case är för svårt skulle det ha varit mer praktiskt med den informationen långt tidigare, tycker jag. Men men, jag får vänta och se. Ville mest dela med mig av min situation och frustration i nuläget och passa på att förklara varför jag inte uppdaterat jättemycket under behandlingen hittills.

Jag har alltså inte haft särskilt mycket framsteg att tala om, annat än de jag faktiskt nämnt.

Pax!

 

 

 

Tungbindning för vuxna, enigma=pusselbit

Jag och min tjej brukar ibland spela legospel. Alltså digitala sådana. I praktiken går spelen ut på att man ska mata igenom lager med saker, för att bygga en grej som i sin tur leder till att något blir färdigt eller att man får ännu en pusselbit.

Så börjar den här resan kännas för mig, kan jag berätta.

Jag postade tidigare en video på en person som kompenserar sitt korta tumgband genom att använda andra muskler.

Ser man till mitt rörelsemönster lyfter jag på tungans undersida med själva tungan. Vilket kan eller inte kan vara ett problem. Jag vet inte men uppenbart är att jag inte fått tillräcklig funktion för framåtväxt så nåt är ju uppenbarligen ett problem.

Jag hade tur nog att råka på en FBpost där en viss orofacial myologist vid namn Sarah Hornsby, rekommenderades. Kollade upp henne, mailade och fick veta att hon ger en 30min Skype-snack före man bestämmer sig för om man vill anlita henne. Nästa steg är en mer grundlig genomgång i en timme. Hon var väldigt trevlig och verkade dessutom ha patientperspektivet utifrån egna besvär och erfarenheter.

I alla fall. Lego. Vi pratade lite om behandlingsupplägget och hon kollade på mig.

“Om jag bara skulle kolla på dig,  hade jag sagt att det inte var några problem. Men du har ju symptom så då får man tänka om. Nuförtiden går man mer på symptomen. Man kan dessutom ha en restriktion i det s.k. bakre tungbandet.”

“Skitbra”, tänkte jag. “Men hur vet man om det är så så?” frågade jag.

“Ja alltså,  det märks efter en 5-6 sessioner när man fått igång musklerna och tydligare märker en restriktion. Dessutom kan vissa övningar trigga huvudvärk osv. eftersom restriktionen kräver kompensationer.”

Cirklar igen. Faktiskt.

Så. Nåt funkar mindre bra. Varför vet jag inte. Det kanske/ kanske inte beror på fysiska restriktioner av tungan.

Jag står lite i valet och kvalet över hur jag ska göra med träningen. För det skulle kosta en rejäl slant för 12st behandlingar, som hon sa att folk generellt rekommenderas att ta. Det hade varit enklare att få veta om det är nåt som behöver åtgärdas och sen agera på det. Än att, återigen, investera tid såväl som pengar i ett projekt som kanske ger resultat. Jag tror verkligen att hon hjälper folk och att det är en bra grej. Men frågan är om det är för mig.

Jag har liksom inte skrivit om de här “stoppen” tidigare utan mest försökt ge färdiga slutsatser. Men när inte ens proffs kan ge sådana, känns det otroligt verklighetsfrånvänt av mig att ens försöka. Det är så himla svårt att samla alla halvsanningar och teorier till en strukturerad modell. Alla har olika idéer om vad som gäller.

De sanningar jag iaf. kan trösta mig med är tungans funktion som katalysator tillika propeller för framåtväxt. Den i kombination med ett fungerande bett och ansikts- och tuggmuskler i en symfoni. Det och kroppshållning (inkluderat en positionering av underkäken som är naturlig och de flesta, mer framåt).

https://treningogrehab.no/true-cause-solution-temporomandibular-dysfunction-tmd/

Cykeln med Lego rör sig framåt, i uppförsbacken.

 

Vi tuffar på men i cirklar.

Ett av de stora problemen med att vara patient med käkledsbesvär är all felaktig information som florerar. Vi måste inte bara hitta en person som vi tror kan hjälpa oss i det stora hela, vi måste även kunna värdera den information som ges oss och dessutom kunna söka och finna annan relaterad information som vi kan syntetisera för att bygga en helhetsbild och därigenom en komplett lösning.

Om jag jämför med hur det såg ut för ca 14 år sedan när jag på riktigt fick problem, fanns det i princip noll information vad det var jag hade råkat ut för och hur man löser det. Jag blev slussad mellan olika instanser tills jag var hos en käkkirurg för att få visdomständerna uttagna, eftersom jag var övertygad om att de var orsaken till mina smärtor. Turligt nog konstaterade han att nejdå, det var käklederna som var problemet och jag blev röntgad. Därefter blev jag hänvisad till bettysiologiska på akademiska.

Jag var ungefär 21 år gammal (kanske 22?) och var knappas välbeställd. Så när den glade professorn i bettfysiologi glatt konstaterade min överrörlighet och korta underkäke, vilket man i sällsynta fall kan operera. Blev jag ställd såväl som fundersam.

“Ok, men om jag har en kort underkäke. Hur kan jag fixa det då? Är det anledningen till att jag har jävligt hög tinnitus, ångest, ont i käkarna och inte kan tänka ordentligt? Jag vet ju att allt dök upp på en gång så det måste ha ett samband. Eller?”

“Ja nejdu det kan man aldrig riktigt veta. Men jag ska ordna en otroligt tjock skena till överkäken som du ska ha i jämt så får du återkoppla hur det går. Det blir 8000 kr tack och hej.”

Jag hade den där skenan i både natt och dag tills jag en dag råkade tappa bort den i min tankspriddhet.

Som en passus vill jag informera att den här tankspriddheten som varit en del av min person under hela mitt vuxna liv  inte riktigt har velat infinna sig sedan jag, för ett år sedan och på helt eget initiativ, ordnat en provisorisk uppbygd skena i UNDERKÄKEN. I syfte att avlasta käklederna när jag sover och få FRAM underkäken (som för övrigt INTE är för kort utan snarare för lång belägen in i skallen så att käklederna mosas ihop). Plus till informationssamhället och min förmåga att som patient syntetisera en helhetssyn.

Åter till den glade professorn.

Jag fick hjälp av försäkringsbolaget att ersätta skenan men med en viss självrisk. Bokade in ett möte och förklarade att jag inte märkte såvärst stor skillnad annat än att jag bitit ner ena sidan av skenan på grund av att jag pressade tänder som en galning.

“Vi fixar en till enorm skena i överken vetja!” föreslog den glade professorn. Inga direkta svar på mina frågor om sambandet fick jag. Inte heller någon direkt PLAN för hur vi på permanent basis skulle kunna lösa mina besvär. Inte heller fick jag förklarat hur de hängde ihop med någonting öht. Så, mitt 21/22-åriga jag struntade helt enkelt i att betala 1 500kr per besök för att inte få några svar eller information om hur man förutom skenan kunde göra för att faktiskt hjälpa mig.

Snabbspola några år. Jag läser igenom korrespondensen med sagda patientnämnden och professorn. Tydligen var jag ute efter att få försöka stöd och hjälp via högkostnadsskyddet. Jag fattade tydligen redan då på vilket sätt mina besvär hängde ihop med bettet och käklederna. Som jag minns det kontaktade jag diverse enheter för att försöka få tandvården (som det rör sig om, helt fantastiskt hur det inte kan gå under sjukdom) bekostad via högkostnadsskyddet eftersom jag som student inte hade råd att få hjälp. Jag fick verkligen olika bud från patientombudsmannen såväl som enheten för bettfysiologi. Nån syrra jag snackade med förklarade att det viss fanns folk med mina besvär som fått hjälp och jag fick även information om att det är upp till behandlande tandläkare/specialist att göra bedömningen.

 Jag vill pausa en stund här och inte fokusera alltförmycket på hur själva lagstiftningen och riktlinjerna inom regionen funkar. Det är inte det väsentliga här. Min enträgenhet byggde helt enkelt på att jag hade allvarliga bekymmer och var helt övertygad om att mitt bett på något sätt var orsaken till detta men inte visste vem som kunde hjälpa mig och hur jag skulle bekosta detta. För att återknyta till vad jag tidigare skrev. jag var helt vilse och behövde söka information på något sätt men kunde inte få någon hjälp. Jag skulle faktiskt vilja säga att det var sämre förr, av den anledningen. Kvalitén på hjälpen man får är nog lika dålig idag men som patient finns åtminstone en chans att kunna hitta någonting som hjälper eller förklarar saken bättre. För, jag kan berätta för er som inte har upplevt vad det här gör med ens kognitiva och affektiva förmågor. Det är rent ut sagt förj-ligt. Man blir knäpp.

Den korrespondens jag har med glade professorn som gärna tog 10 000kr av en 22-åring utan att förklara och hjälpa (notera att jag inte förväntar mig en klapp på axeln och medmänsklighet men inte ens faktiskt kunskapsöverföring hände under de möten vi hade).

 

Vad jag ser handlar den om att jag försöker få förklarat hur jag möjligen kan få det finansierat via högkostnadsskyddet, då andra patienter förklarat för mig att de fått det. Men ingenstans diskuteras mina faktiska problem och hur dessa möjligen kan lösas. Problemet är att om man är sjuk och enträgen så behandlas man som en rättshaverist och jobbig jävel. Och det av offentligt finansierade instanser.

Anledningen till att jag ansträngt mig så mycket, flängt utomlands och läst in mig så mycket jag har förmått är för att vården här hemma inte har hjälpt mig. Man har helt enkelt sett mig som en jobbig jäkel som inte fattar någonting. Well, de fattar ingenting. I svaren pratar man endast om tinnitus när jag hänvisar till fler problem än så. Men jag fick ju aldrig några direkta svar på mina utförliga frågor. Det värsta är ju att jag fastnade i en diskussion om pengar när jag egentligen borde ha diskuterat mina konkreta problem och hur/om de kunnat hjälpa mig eller annars vem som kunnat göra det. Jag är lite orolig över att lägga upp en mailkonversation såhär för jag vill verkligen inte bli stämplad som en rättshaverist men jag tror inte att jag är den ende som fått det här bemötandet och som har snurrat runt i landstingssnurran utan att hitta någon väg ut. Jag tror att det är extremt viktigt att vi patienter hjälper varandra och gör så att vi kan hitta svar och genuint empatiska behandlare som försöker göra sitt bästa för att hjälpa patienten. För det finns inget egenvärde i att behandla folk. En tandställning är ingenting om den inte gör skillnad för den som bär den. Jag vill inte hamna i någon slags diskussion om samhället men rent konkret tror jag att vi som patienter får tänka som kunder och svälta ut de dåliga. Annars vet jag faktiskt inte vad man kan göra åt saken.

Kontrasten är t.ex. det lilla jag hann få ut av dr. Jeffrey Brown. Han verkade vara en genuint engagerad man som var ödmjuk inför de problem han ställs inför dagligdags och för svårigheten att behandla patienter med käkledsbesvär. Såna personer växer inte på träd men de gör en enorm skillnad. Synd att inte fler är så.

Tack för att du orkade läsa det här inlägget. Det har verkligen mer karaktären av gnäll än ren fakta men jag tror att någon kanske har nytta av att inte känna sig så ensam. Hoppas att jag kan uppmuntra någon till att dela sina positiva erfarenheter och hänvisa till någon bra person. För det är syftet med den här bloggen. Att bygga broar och dela erfarenheter, patienter emellan.

Peace!

Workshop i Norge, Dr Nordstrom+Dr Brown

Har släpat lite med uppdateringen men för cirkafär tre veckor sedan var jag i Norge över helgen. De var en mindre ALF-workshop anordnad för intresserade funktionella tandläkare. Det var ett par stycken där totalt men det var inte direkt någon sjujädra uppslutning, vilket jag tycker är väldigt synd. Särskilt med tanke på det behov som finns där ute samt att två väldigt kompetenta personer föreläste.

Jag och ett par andra patienter hade turen att få delta under den sista dagen när man gick igenom fallstudier och även slängde ett öga på oss patienter. Det som slog mig är hur otroligt ödmjuka och intelligenta de här personerna är. Många av de case vi fick se före- och efterbilder på var rätt svåra. Dr. Brown själv verkade ha uppfattningen att han gör så gott han kan och för det mesta räcker det rätt långt men att han inte kan utföra mirakel. Och då är det ju faktiskt den nivån vissa av hans fallstudier ligger på.
Dr Nordstrom är helt klart ett geni. Han visade rätt svåra fall som han med rätt smarta ALF-konstruktioner hade rått bot på. Tydligen gör han en massa små anpassningar för respektive patient och ingen ALF är den andra lik. Hans fru var där med då de skulle semestra i Norge nån vecka som jag förstod det. De var riktigt trevliga måste jag säga!

Efter att ha kollat på mig var konsensus mer eller mindre att:

-jag har tappat en del benmassa i underkäkens främre tänder men det var inget problem enligt dem då bettet skulle komma att stängas efter behandlingen på så vis att tänderna hamnade längre in/bak (det blir så när tänderna flyttas så att det blir mellanrum/flyttas en bit ut i benet?)

-tandköttet har dragit sig bakåt på en av de övre 3:orna men det går att operera eller låta vara men att det har blivit så pga min underkäkes position för långt bak. (något som jag själv har reagerat över)

-mitt övre läppband är för stramt och behöver lasras bort!!! (något som jag själv har påtalat tidigare)

-underkäken behöver iaf få komma fram 0.5cm för att vara på en anatomiskt mer korrekt position (även detta något som jag själv noterat/upplevt)

Som jag förstod det tyckte Dr Nordstrom att det var kul att få kolla på ett case som inte var jättesvårt. Han noterade att det var enkelt att avgöra var underkäken ville vara och jag fick ett bett i främre delen av munnen med hjälp av lite tungspatlar. Jäklar vad skönt det var. Utan att skämta kan jag berätta att jag inte varit så avslappnad på länge. Och då sover jag med en skena som jag anpassar efter var jag upplever att mitt bett behöver vara för tillfället. Han tog avtryck och det verkar som att jag ska få nån form av plåtar. Frågan är ju bara vad det kommer att kosta och hur länge till behandlingen är tänkt att pågå. Jag vill ju ha hjälp och är rätt tålmodig men nånstans börjar jag känna att jag gärna blir klar nu. Det är inte heller garanterat att jag får ersättning från Försäkringskassan så det är en del slantar jag lagt ut hittills. Känns ju gnidet att börja fundera över kostnader men samtidigt har jag redan investerat en hel del.

En väldigt stor skillnad sen jag började experimentera med min egna sovskena är att, precis som han noterade, underkäken vet var den vill vara. Före jag började med skenan kändes det väldigt forcerat att skjuta fram underkäken. Nu, efter ca 1 år, har musklerna slappnat av såpass att käken mer naturligt hamnar där den vill. Det är intressant med den muskulära komponenten tycker jag. Vissa saker behöver kanske bara få ta sin tid och det är ett bevis på att behandlingen med skenan i underkäken har gett resultat. Man känner sin kropp bäst själv!

Det är också intressant att jag har ett för stramt läppband. Jag har kollat närmare på det här med tungband och blir inte riktigt klok om jag ska vara ärlig. Hur man gör för att avgöra om det är för kort verkar inte vara någon exakt vetenskap och jag har kontaktat OMT (orofacial myofunctional therapy)-utövare för att få hjälp att träna musklerna och till sist en utvärdering av nån som ser tungband till vardags. Har pratat med en del som menar att funktionen är viktigare att justera än det anatomiska. Undrar vad som stämmer. Tydligen kan man dessutom kompensera för ett kort tungband med musklerna i botten av underkäken, vilket kan leda till oönskade spänningar i övriga kroppen:

 

Aja. Enough for now! Vi ser hur saker utvecklar sig. Sakta men säkert. 🙂

 

 

 

Ett samlat grepp

Min tanke med den här bloggen har alltid varit att hjälpa folk utbilda sig själva, eftersom väldigt lite information finns på svenska rörande den här typen av besvär. Jag ville också komma i kontakt med andra som genomgick liknande behandlingar. Dessvärre blev det inte riktigt så utan istället har en hel del människor som själva precis börjat söka efter hjälp kontaktat mig genom åren. Jag hjälper gärna till med det lilla jag kan och uppskattar all information jag kan få som kan hjälpa mig och andra.

Hittills har väldigt få personer återkopplat till mig och jag vet inte riktigt hur det har gått för er. Med det här inlägget skulle jag vilja be de som genomgår behandling eller som bestämt sig att inte genomgå behandling (dvs funktionell tandreglering av något slag, där käkledsbesvär eller återställning av tidigare tandreglering med extraktioner ingår), och som har eller inte har varit i kontakt med mig, att höra av sig och dela med sig av sina erfarenheter. Bra såväl som dåliga. Med emfas på dåliga. Det är inte särskilt hjälpsamt av mig om jag fortsätter hänvisa folk till information eller personer som inte hjäpt någon. 🙂

Ni kan kommentera här eller om du vill vara anonym kan du maila mig på knoppe 83@gmail.com (utan mellanslag).

Det skulle vara oehört hjälpsamt för mig att kunna vidarebefordra andra erfarenheter, goda såväl som dåliga, till de som söker efter svar och nån som kan hjälpa dem rent praktiskt.

Munchien

Jag köpte en myomunchie (http://www.teethperfect.com/) före sommaren (TYP?) och har använt den dagligen (mer eller mindre). Jag tror att den i kombination med nattskenan har hjälpt musklerna att fungera på ett bättre sätt. Efter nån timmes användning får jag som en liten hylla i gomen, bakom framtänderna som underlättat tungans placering. Tycker generellt att det är ett bra redskap för folk som mig som t.ex haft spastiska tuggmuskler under en längre tid.

Lite lurigt är det då det är lätt att dra igång för mycket aktivitet på någon sida av käkarna ifall bettet är för skevt.

Själva tuggandet är inte särskilt intensivt utan det är mer anspänningen i käkarna och tungans positionering jag upplever som terapeutiskt. Sen känner jag ocksp ett väldigt tryck vid näsroten som jag tror beror på att tungan ligger bättre i munnen.

 

 

Funktion

Sen I vintras har jag behandlats med DNA i över och underkäken. Jag ser inte värst stor skillnad i ansiktet men märker väldigt stor skillnad i den plats tungan har. Tror inte direkt att bredden mellan tänderna har förändrats avsevärt men det märks verkligen att tungan som sagt har mer plats och ligger i gomen lite lättare.

Det kan förstås även bero på att jag ansträngt mig för att ha tungan i gomen men det är nog iaf. inte hela sanningen.

Fram tills förra sommaren hade jag väldiga problem med humör, nacke och kropp på grund av mitt djupa bett. Efter att ha pratat med Geir fick jag en skena att ha i underkäken som inte täckte 7:orna för att de skulle kunna komma upp men som gav luft åt käklederna.

Skenan funkade väldigt bra ett tag men blev obekväm efter några veckor och så höll det på efter varje besök med 10 v mellanrum när jag fick den justerad. Jag kände att jag behövde ha lite mer kontroll själv. Så när jag fick DNA:n, bestämde jag mig för att testa Starecta-spåret och justera skenan med s.k. Polymorph. Eftersom jag inte kunde använda över- och nedreskenan (?) samtidigt då den nedre var uppbyggd, fanns utrymmet att experimentera. Den skena jag testade vanlig sånt fast material på var bara galet fel. Skillnaden med polymorph är att det är mjukare och mycket enklare att göra om tills det känns rätt.

I regel använder man annars skenorna samtidigt, av vad jag har förstått det.

Jag har märkt en ökad stabilitet i kropp och sinne till följd av skenan. Men det är en bit kvar. Vad som också har hänt är att underkäken mer avslappnat kommit fram. Det som då också har blivit tydligt är att överkäken är tippad. Jag har också fått igång massettermusklerna så smått. Från att ha varit som fiolsträngar finns det lite spänst i dem. Igår t.ex. åt jag en jäkligt seg kola utan någon skena i. Små vinstet gör det hela värt besväret!

 

Jag undrar hur jävligt det är att ha snusat i en massa år.

 

Äntligen fattar jag hur skenan funkar och hur tungan ska kännas

Statusrapport = lite bajs, lite bra, lite av varje. Y’a know?

Jag har hållit på med det här i över två år nu och det har varit upp ner såväl som fram och tillbaka. No probs, så funkar det.

Fast jag hade sluppit bli Dr.Jekyll mr.Brain-fog-knäppskalle-hatalivet. Vilket jag också hade kunnat om jag fått en skena med typ expansionsskruv istället för uppbyggnader.

Men det gör ingenting för nu vet ni som har grova TMD-problem (tröttsamt med svenskan med käkledsbesvär, kan vi säga) att det är bättre med en fast skena som håller allt på plats ordentligt. Jag ska förklara hur, eller snarare, jag ska länka till en skärpt man som faktiskt förklarar hur:

https://curedystonia.wordpress.com/2015/11/10/treatment-of-tmd-with-the-molar-lever/

Det förklarar varför det är möjligt att få resultat så snabbt med uppbyggnader och skenor.

Jag ska till Oslo nästa vecka och kommer förhoppningsvis att få “buttons” tillbakasatta så att jag kan fortsätta få ner 7:orna, för att få stöd så att käken inte trycks bak upp i Mr.Hyde-emo-jag hatar allt-och har inget närminne eller livslust-för jag mår dåligt-land. Jag har medvetet undvikit att gnälla alltför mycket här i bloggen men ärligt talat har det varit för jävligt när uppbyggnaderna svikit eller som nu med skenan, när jag bitit igenom den nödvändiga höjden. Fy.

Den skenan jag har täcker som sagt inte 7:orna vilket gör den till allt annat än optimal men det är bättre än inget. Jag fick en väldigt intressant studie länkad till mig (ska se om jag kan hitta den):

http://www.oralhealthgroup.com/news/how-to-stabilize-the-tmj-prior-to-treatment/1000195817/?&er=NA

Göttemos! Uhuh. Uh-uh! Notera att bettet per automatik kommer att öppnas. Inte på grund av att tänderna flyttas utan för att själva käken ändrar position! VÄLDIGT intressant för det är ju precis vad jag har upplevt då mitt bett är helt galet öppet utan skenan. Och det är HELT OK. För käken är på en bättre plats än den var innan. Det var alltså GALET dålig struktur jag brottas med!

Iaf. Vad sa vi mer då? Emo, dåligt, bra, öppet bett, skena, jo! Tungan.

I orthotropics tjatas det väldigt mycket om tungan och jag, som följer andra bloggare t.ex. Claiming power, har från dag ett jobbat med tungan. Trots att jag läst att just Claiming power noterat att han haft 0 koll på hur tungan skulle placeras och kommit på att han gjort fel, har jag inte fattat att även jag varit rätt cyklandes (på det dåliga sättet) när jag försökt justera detta. Jag har (och detta beror i väldigt hög utsträckning på att jag haft för lite plats i gommen) haft fokus på främre delen av munnen och med främre delen av tungan. En dag läste jag om tung–yoga och tyckte att det verkade vare en bra idé att börja böja/sträcka tungan bakåt för att stretcha den lite. Jag insåg då att det finns fler än ett sätt att trycka upp tungan på och, lite pinsamt, märkte att jag fick bra mycket mer tryck i skallen av tungans nya placering. Rätt tufft faktiskt!

Min plan är att göra s.k. orofacial myology för att träna upp tungan ordentligt och få bra kontakt med hela muskeln/organet/we den nu klassas som. För jag och min tunga är inte best buds, i nuläget. Jag har verkligen inte full kapacitet/mobilitet. Har fått en del bra tips via Strecta-forumet och av en annan av Geirs patienter som hänvisade mig till:

Home

Tack för det, män!

 

Jag har, precis som alla andra “know-it-all’s” tjatat om tungans roll men det är egentligen inte förrän senaste två veckorna som jag faktiskt fattat exakt hur mycket tryck man kan få inifrån med tungan. Det är helt galet och då saknar jag kapacitet! Dessutom öppnas bihålorna upp av att jag trycker med tungan och jag känner det som att kindbenen får sig en skjuts med. Vi får se hur det går!

Slutligen, det här med att göra saker själv. Jag lekte med en extraskena som jag byggde upp efter behov och det slutade med ett besök hos kiropraktor med seriös snedställning i nacken såväl som bäckenet. Säkert fler faktorer som t.ex. 45mils bilfärd i dålig sittställning (för bäckenet) men jag är övertygad om att den galet höga skenan inte var särskilt bra utan tvärtom, rätt så dålig, för nacken.

Var försiktiga med höjden. Det behövs inte särskilt mycket egentligen. Även om det kanske känns så från början. Vad jag har förstått är det väldigt annorlunda för folk med öppet bett i fram. Det kräver särskilda insatser, typ. Jag är rätt övertygad om att folk med öppet bett i fram också (nästan garanterat) har tungbindning (tongue tie). Sådana MÅSTE tas bort rapido. I annat fall kommer den dåliga strukturen att komma tillbaka eller aldrig kunna justeras.

Until next time peeps!

Adios!